När någon närstående dör kan det kännas som en bit av en själv dör med den personen. Och vad gör man egentligen när man dör fast ändå måste leva vidare?
Man kanske klandrar andra som lever ett relativt normalt (i ditt fall felfritt) liv och man gråter så mycket att täcket i sängen blir helt blött av tårar. Man kanske bryter ihop och hulkar så mycket att man får migrän eller man kanske till och med börjar dricka för att dämpa sorgen. Men framför allt när livet är skit och man tror att ingenting kommer bli bra så måste man ändå komma ihåg att leva. Svaret på frågan hur man hanterar döden eller ett besked om en obotlig sjukdom är att man inte alls hanterar den. Det händer, och helt plötsligt raseras hela ens värld – man står i mitten av alltihopa och vet inte vad man ska göra. Det är då man bara fortsätter leva, för tiden läker faktiskt alla sår, och även om man inte tror det så måste man fortsätta kämpa. Om inte för sig själv, så för den personen man kände som dog som skulle ge vad som helst för att få fortsätta sitt liv.

ur etikfördjupningsinlämningen jag skrev o lämnade in v 43.

kanske var det inte bara bullshit jag skrev ändå..
visserligen raseras hela ens värld, men någonstans där inne står man ändå kvar på sina ben, redo att med tidens hjälp läka, lite i taget..

nu börjar våran återhämtning.

efter glädje kommer sorg och efter sorg kommer.. mörker? tomhet?