och nu sitter jag här - igen - försöker att skriva ner alla känslor - men det går ju inte.
det bara snurrar i huvudet, och jag kan inte tänka och reda ut vad jag vill/känner/ska göra åt saken.

det är som en jävla karusell som aldrig stannar.
vill stoppa nu. vill kliva av.

du varnade mej i början, men jag trodde aldrig det skulle bli så här djupt.
och vad jag känner för dej, jag kan inte sätta ord på det.
vad alla andra känner för dej är så uppenbart, jag skulle aldrig kunna komma till deras nivå i dina ögon.
jag trodde jag var speciell för dej, men kanske var det bara nåt du sa.
uppenbarligen så verkar dom andra vara lika "speciella".
egen tid med dej är allt jag begär, men då vill jag veta vad du känner först.
jag har ingen lust att bli ett "fill in" för någon annan.

för alla tillfällen vi får ensamma kommer det alltid någon ivägen.
och du är alltid så snäll, du kan inte säga ifrån.

jag vet att det är svårt att komma från ingenstans och ta sej in i en persons liv så som jag gjorde.
och jag vet också att det är verkligen inte vanligt att kunna öppna sej och prata om alla sina problem, så som du gjorde.

men just för tillfället nu, så vet jag inte om jag orkar.
men jag vet även att jag skulle må ännu sämre om jag inte orkade.
(den farliga fallgropen som vanligt)

antar att det bara är att vänta ut tiden.
låt det bara gå fort.